Lennart Larsson är mångårig medlem och styrelseledamot i Släktdata. Han berättar här hur han fann denna märkliga historia i samband med sin forskning.

När man håller på med släktforskning så träffar man ibland på en del märkliga historier från förr. Jag håller för Släktdatas räkning på med att registrera födda i Fässbergs församling, som nu är densamma som Mölndal. I det här arbetet har jag förutom Arkiv Digital använt mig av en fantastisk bok om både dåtidens och nutidens Mölndal som är utgiven 1993. Den heter ”Mölndal lantbruks och trädgårdsstad i förvandling”.

Hela historien utspelar sig antagligen i mitten av 1800-talet i en liten by vid namn Kärra som låg i södra delen av Mölndal nära E 6-an och alldeles där AstraZenecas stora anläggningar nu ligger. I byn fanns ett ganska känt gästgiveri, som även inrymde ett tingshus.

Jag citerar ur boken: ”En lustig historia berättas om en gästgivare som hette Janne gemenligen kallad ”Skinnbyxan” eftersom han alltid gick klädd i skinnbyxor. Av någon anledning fann han livet ej längre värt att leva, utan hängde sig en natt i ett vagnslider. Änkan, som fann detta dödssätt allt för mycket generande, forslade liket med en trogen tjänares hjälp ner till den lilla bäcken och ställde det huvudstupa ner i vattnet. På morgonen dagen efter fanns ju liket och allmänt utspriddes, att gästgivaren råkat falla i vattnet, då han föregående dag varit nere med kreaturen. Begravningen blev ståtlig. Den enda likvagn som fanns i länet och som tillhörde domkyrkoförsamlingen, skulle förstås användas, vid ett så högtidligt tillfälle. Det sipprade emellertid snart nog ut, att vår man samtidigt både hängt och dränkt sig, och änkan fick uppbära månget speord därför. Det berättas även, att domkyrkans likvagn under många år fick stå oanvänd.”

Mina kommentarer:

Den här händelsen blev nog lite av en skandal. Att en som tagit livet av sig (självspilling) fick åka likvagn och sedan dessutom blev begravd i vigd jord. En likvagn var till långt in på 1930-talet en stor prålig vagn i svart och silver som drogs av två svarta hästar.

I samma artikel berättas det om spöpålen som stod utanför gästgiveriet/tingshuset. Det var där som den beryktade mästertjuven Kalle Glashatt, fick slita 40 par spö. Med par menas att den som utdelade straffet hade två spön i handen.
Man kunde från gästgiveriet som var ett skjutsställe, få skjuts till Kungsbacka, knappt två mil alltså, för en summa på 2 kr.

Den här historien har jag funnit nyligen och jag tänker forska vidare för att försöka få reda på mer om det inträffade och vilka som var inblandade. Det blir ju bland annat intressant att få se vad som står i dödboken.